Hur allt började: Grundandet den 12′e Juni 2005

Efter millennieskiftet utvecklades Örgryte IS läktarkultur i raskt takt. Tifo-arrangemangen blev en självklarhet på läktaren, med storsatsningar vid derbyn. Sången blev allt röststarkare och införandet av trumman på Östra Stå höjde stämningen. Vår läktarkultur fick tidigt inspiration från sydliga breddgrader, vilket gjort att bland de aktiva supportrarna har det alltid funnits samstämmighet i vår syn på hur den visuellt levande läktaren måste prioriteras. Allt det som grott tidigare gjorde det möjligt att ÖIS supporterscen år 2005 var mogen att ta steget mot den första organiserade ultrasgruppen med mål att samla fanatiskt engagerade ÖIS’are. Underlaget för grupperingsbildning var stort då det fanns ett sug till organisering hos klackens engagerade. Tre personer från Östra Stå beslutar att försöka samla ihop den krets med ÖIS’are man tycker sig dela syn på läktarkultur med och ganska snart har tillräckligt med folk engagerats för att sätta grupprojektet till verket. Den 12′e Juni 2005 samlades gruppen så till sitt första möte vilket blir det officiella startskottet i bildandet av Inferno Örgryte. I Augusti två månader efter grundandet beslutar gruppen sig för att använda döskallen med rödblå halsduk som grupplogga. Eftersom vårt enda mål med gruppen är att på alla möjliga sätt stödja Örgryte IS har Inferno Örgryte alltid stått tillsammans med den övriga klacken, nämligen på Östra Stå. Initialt utmärkte Inferno Örgryte sig genom synen på och användandet av pyroteknik men allt eftersom tiden fortlöpt är det hjärtat av klacken som blivit det synonyma med Inferno Örgryte, i form av det verbala och visuella stödets alla komponenter.

2005 – New kids on the block

Från och med den 12′e Juni fanns Inferno Örgryte placerade centralt på Östra Stå. Örgryte IS – Gefle IF blev den första matchen gruppen besökte tillsammans, samma dag som grundningsmötet för gruppen. Initialt lades energi på framförallt sång men även visuellt stöd genom flaggor. Den nya gruppen fick från början en hätsk attityd emot sig från en stor del av klacken, men det fanns även folk som ställde sig positivt till gruppen. Kritiken mot gruppen kom till stor del från folk som tyckte flaggorna skymde sikten av spelplanen, men även från främst äldre klackfolk som var skeptiska till den synen på läktarkultur vi förespråkade. Kritiken var dock inget som hämmade vår vilja att fortsätta utvecklingen av gruppen, även om det oundvikligen försvårade vårt arbete. Intresset för gruppen växte allteftersom säsongen fortskred och medlemmar som ansågs uppfylla våra krav rekryterades. Säsongen avslutades med hemmamatchen mot Djurgårdens IF (0-0) som kammade hem SM-guldet framför näsan på IFK Göteborg, till vår stora glädje. Budskapsbanderollen ”Hellre Allsång på Skansen än Guldpytt på Kamratgården” summerar säsongens avslutande match förträffligt.

2006 – Misär på alla fronter

Säsongen 2006 inleddes miserabelt, efter 13 omgångar hade laget bara samlat ihop 5 poäng och det var uppenbart att det skulle bli ett tufft år som ÖIS’are. I hemmamatchen mot Helsingborgs IF drabbades gruppen av avstängningar vilket förvärrade en tidigare dålig relation med ÖIS Säkerhet. Grabbarna som fortfarande kunde besöka arenan fortsatte att bedriva gruppens ändamål, att stötta Örgryte IS, på rätt sida spärrarna. En ljuspunkt i mörkret var de båda hemmaderbyna mot IFK och GAIS. Örgryte vann över GAIS med 1-0 i den femtonde omgången och i den artonde omgången besegrades IFK med 3-2. I båda matcherna bjöds det på röktifo ifrån Östra Stå. Ytterliggare en milstolpe var det faktum att Inferno Örgryte började anordna egna bortaresor, först ut var Halmstad borta och därefter anordnas första resan med storbuss till matchen mot Helsingborg senare under säsongen. Angående planerna på en nybyggd fotbollsarena i Göteborg ville Inferno Örgryte och dåvarande Örgryte Livgarde i matchen mellan Örgryte IS och Djurgården IF visa att det gick att skapa stämning och att sikten inte är dålig från en kortsideläktare. Vi försökte alltså tillsammans flytta klacken till den norra läktaren för att på ett sådant sätt prova på hur det fungerar, och propagera för en kortsideklack på den nya arenan under parollen: ”Klacksektion: Kortsida – Två Etage”. Aktionen blev lyckad, stämningen på kortsidan blev bättre än förväntat och växelsången mellan kortsida och långsida var ett element vi saknat tidigare. Något sportsligt mirakel inträffade dessvärre inte, efter 1-1 i näst sista omgången mellan Örgryte IS och BK Häcken var degraderingen ett faktum. Örgryte IS avslutade därmed året med degradering till Superettan efter tolv raka säsonger i högsta serien.

2007 – Tillbaka på historisk mark

Efter det att Örgryte IS blev degraderade låg fokus på avancemang tillbaka, föreningens styrelse hävdade att ”vi ska tillbaka inom tre år”. I Inferno Örgryte hade vi bytt organisation för att på mer effektivt sätt fungera som ultrasgrupp, och såg med förväntan på det kommande året. I och med att Gamla Ullevi revs för byggandet av nya Gamla Ullevi fanns det två val av spelplan, Ullevi och Valhalla. Valet av klubben att spela på Valhalla var enbart positivt, istället för att spela på en publiktom jättearena, spelade vi på en välfylld mindre arena med närhet till planen och med goda förutsättningar att skapa stämning. Att det som bonus innebar att vi inte längre behövde dela arena med lokalkonkurrenterna IFK och GAIS var som grädde på moset. Superettan var en stor omställning från Allsvenskan supportermässigt, när toppmatcher som IFK och GAIS byttes ut mot Häcken och Landskrona, innebar det minskat intresse hos marginalsupportrar och det blev ett uppenbart publiktapp.

Säsongen 2007 kan delas in i två olika delar. Den första delen var det positiva tongångar i föreningen och på läktaren. Året inleddes med Örgryte IS mot Degerfors IF på Vahalla där ett vackert tifoarrangemang mötte spelarna vid inmarsch, nämligen röda och blåa viftflaggor i två sektioner på läktaren och en oh med ÖIS-skölden i mitten samt en banderoll under med texten ”Tillbaka på Historisk Mark – 2007 blir ett Klassiskt År”. Hemmaderbyt mot BK Häcken bjöds det också på koreografi, fyra oh-flaggor med ÖIS, Örgryte Livgarde, Inferno Örgryte och Balders Hages vapen på hölls uppe, inramat med banderollen ”AMOT ET FIDES”. Efter en stund drogs OH-flaggorna ner och tio bengaler tändes centralt på Östra stå. Efter matchen som slutade 1-1 blåstes av och folk började bege sig hemåt hade polisen tillsammans med ÖIS Säkerhet bestämt sig att frihetsberöva alla som de ansåg vara misstänkta för eldandet av pyrotekniken. Ett 50-tal supportrar av varierande kategorier hölls kvar med våld och krävdes på personuppgifter. Hela spektaklet slutade med fyra avstängda supportrar vilket drev oss till protest i matchen därpå, Örgryte IS hemma mot Falkenbergs FF. Allt som allt gick den första halvan av säsongen skapligt till, spelet verkade mer och mer lovande och inför BK Häcken – Örgryte IS verkade det som vi hade någonting spännande på gång. Sen ändrades allt tvärt.

Den andra delen av säsongen präglades totalt av FC Gothia, en idé att slå ihop ÖIS, GAIS & Häcken till en stor kommersiell smörja. Nyheten om att idéen FC Gothia läckt till media tog oss alla med byxorna nere vid lunchtid den 13′e September, med fyra timmar till matchstarten av bortaderbyt mot Häcken. Protesterna lät inte vänta på sig, matchen blev för både supportrar och spelare ett stort frågetecken i och med nyheten som läckt. Dagen därpå samlade ÖIS, GAIS & Häcken till presskonferens på Hard Rock Cafe på Avenyn, tiden var satt till 13.00 en vardag, för att försvåra för organisationen av en större protest. Trots tiden dök det upp många engagerade supportrar, främst från ÖIS & GAIS. På presskonferensen talade ordförandena för de tre klubbarna om att FC Gothia var en ide de haft på förslag en längre tid och att det var deras skyldighet att gå igenom olika lösningar för deras respektive klubbar. Samtliga supportrar på presskonferensen stod eniga bakom att oavsett situation, så var FC Gothia inget alternativ, någonsin, och att det varit fel från första början att ens våga fundera på att slå ihop de rivaliserande klubbarna. Presskonferensen avslutades med att alla ställde sig upp och gick ut i protest mot att ordförandena inte ville lova att slopa FC Gothia iden omedelbart. Direkt efter presskonferensen lät Örgryte IS meddela att ÖIS-gården senare på eftermiddagen var öppen för medlemmar att komma och diskutera med vår ordförande om ämnet. Trots en kort varsel på drygt två timmar timmar så dök det ändå upp ungefär 100 personer. Kritiken haglade tätt, då vår dåvarande ordförande Mats Rydhede hade svårt att förstå den enorma ilska och avsky mot frågorna som drivits bakom våran rygg. Mats Rydhede lämnade därefter för en förlängd timeout som slutade med avgång från ordförandeposten. Resten av den sportsliga säsongen var ett resultat av de negativa tongångarna som kommit från kölvattnet av FC Gothia. Det är med glädje vi lägger året bakom oss och inför 2008 började de positiva tongångarna åter nå vattenytan.

2008 – Avancemang och läktarras

Året blev det som 2007 aldrig blev. Styrelsen med Lars Ranäng i spetsen förklarade att nu skulle det satsas, ÖIS skulle bli att räkna med igen och ambitionen enligt tränare Jan Carlsson var att vinna Superettan. Med bilden av en ljusare framtid för klubben och dess supportrar växte även ambitionen om att förbättra stämningen på matcherna. Det naturliga publiktapp som pågått sedan den Allsvenska sejouren avslutats skulle vändas. Inferno Örgryte tillsammans med Balders Hage Tifo bestämde att det skulle satsas på koreografierna detta år. Samtidigt började man föra diskussioner med övriga ledande grupper på ÖIS-läktaren för att förhoppningsvis skapa bättre stämning i klacken. Möten med Balders Hage och Sällskapets fans ledde till forumet Klackunionen som var vårt gemensamma projekt att skapa positiv stämning på läktaren och ömsesidig förståelse. Projektet blev en succé, till skillnad mot åren tidigare i gruppens historia hade vi nu äntligen blivit den självklara mittpunkten på Östra Stå, synen på gruppen från övrigt folk skiftade från skeptiskt till positivt mer och mer. All denna goda publicitet hjälpte oss att skapa bättre stämning och förståelse om vår läktarkultur spreds, allt utan att kompromissa på våra ideal som ultrasgrupp. När sedan klubbens första son Marcus Allbäck presenterades som nyförvärv kändes det som förutsättningarna inför säsongen skulle vara otroligt positiva. Under året presterades flera bra koreografier, premiären bjöd på röda, blåa och vita flaggor där dom vita hade ÖIS-sköldar målade på, tillsammans med banderolltexten ”Vi Reser Oss Igen – Enade Bakom Samma Sköld”. Med den koreografin ville vi peka på att allt det negativa med FC Gothia nu är sopat under mattan och att 2008 var ett år där det var fullt fart framåt som gällde. Till Marcus Allbäcks hemkomst tillverkade vi också en koreografi med röda, blå och vita flaggor på sidan om en OH med Allbäcks silhuett på samt texten ”#11- En Av Oss”. Två banderoller ramade in tifot med text ”Pengar Styr Dagens Fotboll – Du Styrs Av Kärlek” samt ”Välkommen Hem Marcus – Klubbkänslan Lever”.

Den match som läktarkultursmässigt skulle bli årets höjdpunkt, matchen då det Allsvenska avancemanget säkrades blev inte riktigt som planerat. En OH med ”1887” på drogs upp inledningsvis men inte långt därefter förändrades våra planer radikalt. På grund av Got Events otillräckliga besiktning av Valhalla Idrottsplats gav ett räcke vika vid Örgrytes 1-0 mål i matchens inledning. Över 50 supportrar ramlade med huvudet före ner mot plastgräs, reklamskyltar och betongfundament. Mirakulöst nog blev ingen allvarligt skadad, men händelsen är unik, någon liknande olycka har aldrig utspelat sig på en svenska läktare, och vi får hoppas att det inte heller kommer att göra det i framtiden. Nästan alla ultras tvingades ta beslutet att flytta till kortsidan för att matchen skulle kunna spelas vidare. Därmed var förutsättningarna för en perfekt match förstörda. Trots detta vann Örgryte matchen och återtåget till Allsvenskan var fullbordat. Avancemanget bringade extatisk glädje till hela ÖIS-familjen som firade natten lång.

2009 – Ny arena och nya motgångar

Inför säsongen 2009 skedde en större förändring inom Inferno Örgryte. Istället för att som tidigare ha haft två mindre läktargrupper med ultrasinriktning på ÖIS-läktaren (Inferno Örgryte och Örgryte Livgarde) så valde vi, för läktarens bästa, att lägga Örgryte Livgarde på is och befintliga medlemmar gick med i Inferno.

Vi var tillbaka i finrummet, hade fått en ny, förvisso kass, arena och förhoppningen var att vi nu var tillbaka för att stanna. Nu stannade detta vid just en förhoppning. Trots ett magnifikt tifo med stripes över hela kortsidan som bildade lejonet och skölden blev premiärfesten mot Gais inställd på grund administrativ oduglighet av sportchef Dick Last, och Allsvenskans utan tvekan sämsta målvaktsprestation genom alla tider av ex-ifk:aren David Stenman (vilket skapade de bevingade orden ”hellre en sten i skon än Stenman på plan”).

Trots den fullständigt värdelösa vårsäsongen var Östra Stå bättre än på många år. Att gå från Valhallas, låga, avlånga läktare med obefintlig akustik till en – förvisso överdimensionerad och otrevlig – sektion där man inte bara hörde sig själv sjunga var ett lyft och en sporre för många att fortsätta sjunga trots att föreningen var fullständigt usla på alla andra plan.

Den bedrövliga våren kryddades av att en medlem i Inferno Örgryte blev konfronterad av spelartruppen när han var och tittade på en träning, och där de förklarades att han ”spred dålig stämning på internet”, och inte var välkommen på ÖIS-gården. Sveriges första (och hittills enda?) renodlade internethuligan var ÖIS:are!

I hemmaderbyt mot blåvitt i augusti hade en hyllning till ÖIS-legendaren Agne Simonsson förberetts. En OH-flagga med Agnes porträtt ackompanjerat av en banderoll ”Agne Simonsson – en rödblå legend” prydde Östra Stå.

Det här var också året som hela Sverige fick upp ögonen för Svenska Fotbollsförbundets och dess Disciplinnämnds totala inkompetens (även om det inte lett till några som helst förbättringar…). Under våren hängdes det upp en banderoll till stöd för den fängslade journalisten Dawit Isaak, vars bror och familj är hängivna ÖIS:are, och det var en banderoll som var uppe i princip varje match under hela året. Under en av dessa matcher väljer Svenska Fotbollsförbundets matchkontrollant att anmäla detta ”politiska budskap” och det genererar senare böter för ÖIS, vilket medför att alla stora medier uppmärksammar, och kritiserar, förbundets beslut. Förbundet visar återigen hur mycket de styrs av medias rapportering och ändrar sitt beslut.

Inför den viktiga sexpoängsmatchen mot Djurgården på hösten rullade det en full buss i vår regi upp till huvudstaden, och cirka 400 ÖIS:are totalt valde att bevittna misärmatchen på plats. Inför avslutande matchen mot Gefle var stämningen uppgiven då våra chanser till att rädda en kvalplats var mikroskopiska, och det slutade som bekant med att vi återigen blev degraderade.

2010 – 5 år av Inferno

Inför gruppens femårsjubileum var vi tillbaka i Superettan och eftersom ”nedflyttningsklausul” inte fanns i ordförande Lars Ranängs vokabulär så var det uppflyttning som gällde, annars skulle det bli kris på riktigt.

Fem år skulle i vilket fall som helst firas och efter ett bra premiärtifo föreställandes spelartruppen från 1911 med texten ”Originalet” på en banderoll under var det så dags för bortapremiär mot Degerfors på Eyravallen. Det ett tiotal bloss och några rök innan en publikvärd tyckte det var en bra idé att gå loss med en brandsläckare, så man får säga att femårsfirandet började helt okej.

Efter att ha spelat oavgjort de fem första matcherna på Gamla Ullevi så var det många som tappade tron på ett direkt återtåg och till femårsmatchen Trollhättan den 12:e juni på Gamla Ullevi så kom det inte fler än drygt 2000 åskådare. En OH-flagga, 40 tvåpinnsflaggor, ett antal rökpjäser och ett oavgjort resultat senare var det dags för fest. Trots att stämningen till en början var rätt dämpad som en följd av den sportsliga besvikelsen så blev till slut ändå en lyckad tillställning.

När de sportsliga blev som det blev under sommaren och hösten fanns det inget roligare att rapportera om än att tre minibussar åkte upp för den avslutade matchen mot Hammarby på Söderstadion.

2011 – Nystart i Div.1 Södra

Efter konkursen i februari 2011 fanns det anledning att fråga sig hur Östra Stå och vi som grupp skulle påverkas av att spela i Division 1 Södra, utan några som helst riktiga antagonister utan bara möta mer eller mindre meningslöst motstånd.

Vi bytte till en mindre, mer optimerad sektion på kortsidan och det gjorde att det i alla fall kändes intimare, jämfört med att stå i boskapsfållorna bakom mål och detta medförde också att ett par gamla klackrävar återvände efter att man valt att stå på långsidan under de två åren klacken befunnit sig på kortsidan.

I bortapremiären mot Motala så åkte vi upp 25 personer och stod för division 1:s bästa pyro-tifo någonsin. Den fick uppmärksamhet i först lokalmedia och senare i riksmedia då det hette att det slängts bomber på bollkallar och att läktare satts i brand. Som en följd av detta blev åtta personer avstängda till nästkommande hemmamatch (de som var där och tidigare var kända av ÖIS, skuldfrågan togs det ingen hänsyn till) men efter en bra dialog med klubben hävdes dessa till nästa hemmamatch.

Det här var säsongen då vi introducerade tält-resan när vi åkte upp dagen innan matchen mot Huskvarna i början på juli, slog upp vårt militärtält på ett fält med fantastisk utsikt över Jönköping och Vättern, grillade och njöt av tillvaron. Resultatet i matchen var inget att minnas men det var en fantastisk resa som gick till historien som en av de bästa någonsin.

Trots de magra resultaten på planen så körde Östra Stå på, och bortsett från ett par dippar publikmässigt så gjorde vi en av våra bästa läktarsäsonger någonsin, trots att motståndet var tämligen ointressant och att det inte var någon som riktigt trodde på att vi skulle ha en chans på avancemang med vår dåliga start och det stora avståndet som skiljde upp till topplagen.

Inför sista omgången hade vi trots allt fått häng på kvalplatsen upp till Superettan och cirka 1000 ÖIS:are valde att åka till Skövde för den sista matchen, och det fanns en försiktig optimism att det här kunde gå. Nu gick det inte vägen, men redan efter slutsignalen fanns det några som redan började se fram mot 2012, och det vi skulle kunna åstadkomma på plan och på läktaren med en föreningen i bättre balans än vad som varit under detta året.

2012 – Ett lag på frammarsch

Inför säsongen 2012 var optimismen påtaglig. Med tanke på vad vi åstadkommit under det turbulenta 2011 och hur bra vi avslutat serien så hade många höga förväntningar på att det här skulle bli ett bra år – både på plan och på läktaren. En nyhet från vår sida var att vi började med ett souvenirbord på Östra Stå där vi hade tagit fram stickers, halsdukar, t-shirts, pins m.m. och även om kvantiteterna var försiktiga så kan man ändå konstatera att det gick åt över förväntan.

Efter att inte ha fått i väg någon storbuss under 2011 så var det nu dags igen. 48 man hoppade in i Tommys limousinebuss och åkte till Karlstad för bortapremiären. En otroligt lyckad resa på alla sätt och vis och årets första seger som gav en försmak om vad som skulle komma.

Säsongen rullade på och eftersom resultatet gick vägen var det bra uppslutning i klacken, bra stämning och bra uppslutning på våra bortamatcher. Den moderna fotbollen var så avlägsen när man åkte ut på korta dagstripper på lördagarna och spelade på idrottsplatser som inte ens gud visste om att de existerade. Ett miljöombyte som trots att det skvallrade om vilken dekadent nivå föreningen låg på ändå hade sin charm.

När serien startade om i början av augusti valde ungefär 120 ÖIS:are, varav cirka 15 IÖ-medlemmar, att åka båt från Stenungsund till Uddevalla för mötet med Oddevold. Det här var något nytt och trots att inte vädret var vad man hade kunnat önska så var det en riktigt trevlig resa och ett mycket bra initiativ från Balders Hage.

Inför nästsista omgången hade vi så chansen att ta klivet tillbaka upp till Superettan. Det räckte med oavgjort hemma mot Karlstad för att Oddevold inte skulle ha någon chans att komma ikapp. Det hade pratats om att en eventuellt planstormning vid avancemang skulle kosta föreningen miljonbelopp på grund av eventuella skador på planen och även om det var vår uppfattning att det mestadels var skrämselpropaganda, och att känslorna ska få flöda så hade man det ändå lite i bakhuvudet att det kunde bli dyrt. Nu blev det här lite speciellt när det redan i den 41:a matchminuten var klart med avancemanget (då Oddevolds match började en timma innan) så den största euforin hade redan hunnit lägga sig när slutsignalen ljöd på Gamla Ullevi. Går man upp så går man upp i alla fall, och i den 75:e minuten drogs det ett antal bengaler och rökpjäser och vid slutsignalen även någon blinkbengal.

Trots att det fanns en viss oro över tillvaron i Division 1 så blev det ändå mycket bra till slut. Östra Stå levererade över förväntan och vi som grupp hade två riktigt bra år där vi producerade bra grejer och stärkte sammanhållningen inom gruppen ytterligare. Nu blickar vi fram emot en händelserik säsong i Superettan och det ska bli roligt att äntligen få möta lag som väcker några känslor.

2013 – Ytterligare en miserabel säsong

2014 – Arenastöld & kvalförlust

Division 1 Södra var återigen vår serietillhörighet och vi blev inför säsongen förflyttade till Valhalla IP då ett skärgårdslag med dopade publiksiffror ansågs vara mer värda att få spela på Gamla Ullevi jämfört med en av de stadigvarande hyresgästerna. Ett beslut som går helt i linje med den vänskapskorruption – Göteborgsandan™ – som det finns all anledning till att avsky. Vi fick å andra sidan en byggnadsställning med en presenning som ”tak” över ståplatsläktaren. Tack för den servicen, Gotevent!

Årets första resa bar av till Hällevik för match i Svenska Cupen mot Mjällby. Det var gratis inträde, vi fick stå i en slänt i direkt anslutning till en hage, det förekom en del bangers (14 stycken enligt disciplinnämndens beslut), någon dåre höll på att trilla ner från ett klätterträd och några stycken fick idéen att vandra runt planen för att rycka Mjällby Tifos banderoll. Som en följd av detta bjöds vi på gratis korv i pausen och på vägen hem förärades vi med en cortege beståendes av tre polisbilar som följde med oss hela vägen till Kungsbacka för att garantera vår säkerhet. Vi har aldrig känt oss tryggare än då.

Efter detta kände sig ÖIS styrelse manade att på allvar markera och gick ut med en riktigt bedrövlig formulerad text på hemsidan där man kraftfullt tog avstånd från det som hände. Texten, som skrivits av en i ÖIS styrelse, var version 2.0 då den första texten som skickades till ordföranden i Balders Hage hade fått ett ”Nej, nej, nej, detta kan ni inte publicera” som feedback. Vi har försökt få tag på detta utkast men tyvärr har vi inte haft någon framgång i det. Om vi själva hörde något från ÖIS? Nej, inte ett ljud.

I den andra seriematchen borta mot Halmia fick vi känna på lite härligt klassiskt polisvåld. Efter en pubsamling i Halmstad, lite allmän hets och några krossade glas tog cirka 40 personer en promenad till Örjans Vall. På vägen dit valde en (1) att person bränna en bengal varpå de cirka tio poliserna går in för att plocka honom. Vederbörande blir inkastad i en metallkonstruktion, får ett jack i huvudet och i det tumult som uppstår efteråt blir ytterligare en person tagen och båda två förs till polishuset, och senare under året dömda för våldsamt upplopp och framkallande av fara för annan. Så kan det också gå till i rimlighetens Sverige.

Trots att vi ledde serien fram till slutspurten så var läktarsäsongen i stort inget vidare. Valhalla hämmade publiksiffrorna och taket (och uteblivet regn) gjorde att många valde att ställa sig en bit från kärnan och presenningen bidrog inte till akustiken i någon större utsträckning. Årets bästa insats på hemmaplan var den mot Oskarshamn då vi hade besök av våra vänner från Schaffhausen, och även fast det inte vara någon lysande publiksiffra så var det bra drag hela matchen igenom. Denna match uppmärksammade vi också ÖIS hedersordförande Benny Rosén som hade gått bort tidigare under våren.

Hösten kom och det som skulle bli en defilering tillbaka mot Superettan slutade i samma antiklimax som vi vant oss vid de senaste åren. Vi förlorade tre seriematcher i rad för första gången sedan 2009 då vi åkte ur Allsvenskan och tappade serieledningen till en annan Göteborgsklubb. Allt kändes som ett stort mörker med en helt inkompetent ledning, en tränare som inte lyckades motivera laget i de viktigaste matcherna och sviktande publiktrend på grund av de dåliga resultaten. Tack vare vårt stora försprång ner till lagen på tredje och fjärdeplats så löste vi ändå kval, även om det inte fanns någon särskilt positiv känsla inför det.

För första gången för säsongen fick vi lite läktarmotstånd då vi mötte Assyriska i kvalet. Det märks att hypen kring dem har avtagit jämfört med hur det var för 5-10 år sedan men i en serie där det inte finns någonting blir till slut allting som har någon slags organiserad klackverksamhet intressant. Vi brände av ett 30-tal bengaler i hemmamatchen och till bortamatchen hade vi vår största gruppresa hittills då vi hade cirka 90% uppslutning. Vi åkte dit utan egentliga förväntningar med tanke på hur spelet sett ut och även fast ingen var förvånad så var det ändå rätt tungt att lämna en av Sveriges absolut tråkigaste fotbollsstäder. Efter en rätt deppig första timma på vägen hem så tog resan fart på allvar. Tio år av Inferno ska firas oavsett serietillhörighet.

2015 – 10 år av Inferno

10 år av Inferno blev en händelserik säsong från början till slut. Årsmötet röstade in en supporterrepresentant i styrelsen som, tvärtemot vad han sagt på förhand, valde att försöka störa vårt firande. Det är alltid trevligt att gå ner minnenas allé till den tid då ÖIS Säk lade mycket tid och resurser på att försöka stoppa vår passion och utrota pyrotekniken på Östra Stå, men det är samtidigt bedrövligt att se en styrelseledamot med ansvar för supporterfrågor som är lika principfast som en vindflöjel. Avgå Munther, och sök gärna på internet vad ”frihet för ultras” faktiskt innebär så du slipper åka runt med stickers på bilen med budskap du inte ställer dig bakom överhuvudtaget.

Vi startade vår läktarsäsong med en stor koreografi i premiären för att i den femte matchminuten bränna av några bengaler och rök. Lite senare under matchen hölls två banderoller med budskapet ”10 år av Inferno – spela som 11 ultras”. Säsongen var äntligen igång och festen kunde börja. Efter bortapremiären mot Eskilsminne gjorde vi ett kort stopp på Älvsborgsbron för att lysa upp den vackra vårkvällen och i egenskap av stadens kulturarv hylla vår hemstad.

De motgångar som vi numera blivit väldigt vana vid fortsatte också under våren. Laget tappade omedelbart mark i tabellen och för första gången sedan 2010 åkte vi på avstängningar, vilket medförde att vi gjorde ett spontanpopp borta mot Norrby i plaststaden Borås och i hemmamatchen mot Landskrona ett par veckor senare hade vi budskapsbanderoller som löd: ”Tillträdesförbud och fällande domar biter inte på oss – vi lever som vi lär!”.

Firandet fortsatte under sommaren med fest, fyrverkerier och raketer på Ramberget, 10-årskoreografi i samband med den 12 juni, en magisk bortaresa mot Öster och vi gav ”Skånes stolthet” en riktigt läktaruppvisning under parollen ”Skillnaden mellan oss och er är sån som bönder inte ser”. Det vore heller inget jubileum utan en protest vilket vi hade mot Kristianstad i slutet på juni efter att ha förlorat seriefinalen mot Trelleborg och halkat efter hela tio poäng med mindre än halva serien spelad. Tom sektion blev följden av detta.

Hösten kom och vi avslutade året med att bränna sju av de åtta sista matcherna vilket föranledde att vår självutnämnde säkerhetsansvarig, tillika styrelseledamot, lär ha förkortat sitt liv med något år till följd av det förhöjda blodtryck han utsatte sin kropp för. Han var inte den enda som hade synpunkter på pyrot och i matchen mot Husqvarna borta var det några som i brist på bättre vetande försökte konfrontera brännare medan det brann. Detta är en situation som uppstått av ÖIS oförmåga att förhålla sig pyrotekniken, genom deras spridning desinformation och bidrog till att folk, oförmögna att själva ta reda på vad som gäller, försöker skapa en potentiellt livsfarlig situation på vår läktare. Enligt nämnde styrelseledamot är det vårt fel att vi har aggressiva människor på läktaren som inte drar sig för att attackera andra ÖIS:are som gör saker som inte har deras gillande. Att kasta en bal toarullar är mer kreativt än att bränna bengaler enligt samme man, som inte heller kunde glädjas åt den säkrade kvalplatsen och att blåvitt spelade bort sig från guldet på grund av hans avsky mot pyroteknik. Undrar någon varför ÖIS sköts som det gör så beror det på att vi har människor med sådana prioriteringar i vår styrelse.

Serien avslutades med en betydelselös match borta mot Oskarshamn där i princip alla ordinarie spelare vilades och vi ställde upp med reserver och juniorer. Trots detta var vi cirka 25 man, inklusive två av våra avstängda (av totalt cirka 30 ÖIS:are på plats, inklusive en anställd, och en självutnämnd Säk), som åkte dit och när bussen rullade in utanför arenan konstaterade Munther ”vad många ni är..”. För äldre generationers ÖIS:are som i bästa fall betraktat ÖIS som ett kvalificerat fritidsintresse kan vi förstå förvåningen över att det finns några som har det som livsstil, och lever med det 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, 365 dagar om året. Ska man smycka sin bil med plakatåsikter anser vi att man i alla fall borde besitta minimikunskaper på området.

Till hemmakvalet gjorde vi vår största koreografi sedan premiären 2009. En OH på 60*15 meter syddes och pryddes sedan av ÖIS klubbemblem tillsammans med 12 stjärnor med årtal för att manifestera varje SM-guld. En av oss, Daniel Paulson, stod för matchens enda mål och till returen i Hällevik hade bussen varit så gott som fullbokad redan innan det blev klart vilka vi skulle möta. Efter 120 minuter av ångest och lidande fick vi stå där som segrare och nu hoppas vi att division 1, där vi tillbringat fyra av våra fem senaste säsonger ska vara ett minne blott.

2016 – Tillbaka på ståplats

2016 var året som vi bytte hemmasektion, denna gång med ambition att stanna för evigt. Fördelar har som alltid övervägts mot nackdelar och diskussionerna har varit långa och många.
Även om åsikterna har gått isär hos oss ÖIS:are så var klackens placering på kortsidans nedre etage när hemmapremiären mot Ängelholm skulle spelas.

Tifogruppen hade inför denna säsongen fått någon form av nytändning eftersom nedre kortsidan möjliggjorde bättre förutsättningar till att skapa koreografier. En nytändning som redan i bortapremiären mot LSK visade sig i form av en hyllning till Sören som på dagen fyllde 60 år. Till hemmapremiären och framförallt till den den nya sektionen hade tifogruppen satsat extra.
Två stora banderoller ramade in klacken med budskapet ”En enda känsla fyller Östra Stå och elden brinner i hjärtats varje vrå”. På läktaren vecklades tre mindre OH:s upp med lejonet och Skölden samt Östra Stås emblem i mitten. En snygg koreografi som var väl värdig en seriepremiär för landets anrikaste klubb. Av långsidan att döma fick vi bra tryck på sångerna trots relativt låg närvaro på Östra Stå. Detta var ett kvitto på att kortsidan är den mest optimerade sektionen att bedriva klackverksamhet då akustiken är till vår fördel, något som vi ÖIS:are måste utnyttja. Att vi dessutom fick visa upp vår koreografi för övrig publik ser vi också som något positivt då vi dom senaste åren har stått på samma sida som övrig publik vilket har omöjliggjort att ingen annan än spelarna har kunnat beskåda våra koreografier.

Även om allt inte är perfekt med nuvarande sektion tror vi fortfarande att detta är den bästa sektionen att stötta ÖIS i från. Här kan vi framförallt utveckla vår kultur i den takt vi vill, och det är något som kommer ge resultat längre fram.

2016 var också året då Östra Stå kunde erbjuda fler bortaresor än någonsin med storbuss till dess medlemmar. Detta medförde att stödet på bortaplan generellt var bra hela året med grundare och färre dalar än tidigare säsonger. Det gjorde också att topparna inte heller var så höga eller för den delen så många, men vad gör det. Ingen kultur är starkare än sin svagaste länk. Men för att minnas tillbaka på årets bortaresor minns vi en skön lördag i Degerfors med grill sol & bad. På plan blev det lika enkla 3 poäng som på läktaren. Vi minns också HBK och AFC borta, kanske inte för resultatskörden utan snarare för sånginsatsen. Att i motvind med 2-0 i paus sjunga för fulla muggar i Solna vittnar om att ÖIS är mer än 90 min fotboll. Eller för den delen åka till Örjans vall och bokstavligt röja 90 minuter säger något om att ÖIS har ett kulturarv som sträcker sig långt över 90 min fotboll. För att citera banderollen borta mot AFC ”Resultat är en trend, vår mentalitet är evig”.

Om jämnheten på stödet på bortaplan har varit jämn har hemmastödet varit motsatsen. Höga höjder och lite för många djupa dalar. Våra höga höjder infann sig mestadels på vårsäsongen och dalarna på hösten. Att premiären & gais hemma skulle vara relativt välfyllt visste vi sedan innan, men våra bästa insatser på läktaren gjordes, med tanke på omständigheterna, mot Varberg och HBK. Att vi dessa matcher fick med oss långsidan på ett sätt som vi aldrig fått tidigare innan är något vi skall ta med oss och utveckla inför kommande säsonger. Att skylla på det sportsliga resultaten för den något svagare läktarprestationen under hösten är inte helt rättvist. Att däremot skylla på ÖIS styrelse är något närmare sanningen. Att ha en styrelse som via mail försöker skicka ut oss från vårt förråd eller en ordförande som för sig med osanningar är inget som uppskattas. Vi får skylla oss själva i våra val till vilka som styr ÖIS. Men också tacka oss själva att föreningsdemokratin lever. Det är upp till oss medlemmar hur föreningen sköts och tyvärr är vi uppenbarligen inte värda en bättre styrelse än vad vi har i dag.

Att kränka lättkränkta snutar via banderoller var något som också satte sin prägel på 2016. En svartfest som spårade ur i Rasmussons mun ägde rum en sen majkväll. Alla fick dessutom komma, en sådan öppenhet och jämlikhet gjorde minst sagt Thomas sur. När en polisanmälan om förtal från polisen själva lades ner brast det helt för supporterpolisen Thomas som hade tappat matchen likt Antti Kanerva 2013 mot gais. Brevbärarna i Göteborgsområdet fick jobba på högvarv, tillträdesförbuden skickades nämligen till höger och vänster på svagare grunder än ÖIS styrelses stöd för omval 2017. Kan man inte komma åt folk via lagboken funkar argument som PL 13 och joggingturer till spårvagnar. Höjden av inkompetens på statlig nivå måste vara att bli anklagad för rusning mot motståndarsupporterar samtidigt som man redan sitter inne för ordningsstörning – eller att få en handläggningstid på sex månader när ditt enda brott varit att du befunnit dig på fel plats vid fel tillfälle, vilket inte varken är åtalbart eller något som förtjänade att anmälas.

2017

Detta året är bland de mest intetsägande åren vi upplevt som grupp. Med en tränare som trodde han var större än klubben och dessutom med en fientlig attityd mot supporterar kunde det i stort sett (oavsett dialekt) bara gå på ett sätt. Att vårat kontrakt med största sannolikhet räddades av ett bottennapp i svenska cupen mot Tvååker är snudd på pinsamt. Förlusten mot Tvååker medförde att Lantz dagar var räknade vilket möjliggjorde att vi kunde spela elitfotboll även 2018.

Men visst fanns det ljusglimtar i den annars så dystra tillvaron. Att vi lyckas fylla en buss till Gefle var en utav dessa tillfällen, att vi dessutom vann mot hitte-på-laget Dalkurd hemma på vår 12-årsdag är en annan sådan. Utöver dessa ljusglimtar måste vi faktiskt nämna kvalet mot Mjällby, ett kval med en oerhörd dramatik där vi ännu en gång likt 2015 stod som segrare.

2018- Livet efter Lantz

Redan veckorna efter kvaldramatiken mot Mjällby året innan började tifofogruppen planera för 2018. Efter två års inkörningsperiod för klacken på kortsidan ansåg vi att tillväxten var god samt att intresset för att stå i en kortsideklack hade ökat såpass mycket att det fanns starka skäl till att satsa extra inför säsongen 2018. Med hjälp av bidrag under försäsongen och våren (det bästa insamlingsresultatet på över tio år!) kunde vi planera våra inköp av material på ett annat sätt än tidigare och det har gjort att aktiviteten och produktiviteten ökat. En ny tränare i form av Tomas Askebrant tillsattes efter Sörens numera ordinarie inhopp när tränare sparkas. Förändringens vindar blåste över ÖIS-gården och redan i januari-februari började den nya spelartruppen ta form. Intresset kring ÖIS kändes större än på många år. Detta syntes även på årskortsförsäljningen till kortsidan som ökade markant från tidigare år. Denna förtjänst skall vi också tacka supporterklubben Balders Hage för som till detta år gjorde en större satsning för att locka folk till Östra Stå.

Det skall också nämnas att även ÖIS gjorde sitt för att öka på intresset kring ståplats. Ett exempel på detta var att även årskortsinnehavare på sittplats kunde välja Östra Stå när intresse fanns för årskortsinnehavaren. Säsongen startade på Påskbergsvallen med ett rekordstort bortafölje. Till inmarsch möttes spelarna av rödblåa stripes och budskapet Örgryte Lirarnas lag. 90 minuter senare hade spelarna levt upp till budskapet och en säker 2-0 seger hade bärgats. Till hemmapremiären ställde spelarna upp sig framför kortsidan för ett lagfoto. Bakom spelarna pågick premiärtifot. Ett fint sätt att starta hemmasäsongen på. Nytt för säsongen var att även övre etage kläddes med banderoller, något som bidrog till helhetsintrycket för Östra Stå. Tidigare år har serielunkens dalar varit lägre än acceptansnivån och i år höjdes dessa dalar till en mer accepterad nivå. Även intresset för bortaresandet ökade. En följd av detta var att uthålligheten i det verbala och visuella stödet kunde höjas avsevärt. Ett flertal nya sånger fick dessutom fäste på Östra stå 2018, något som absolut har bidragit till en mer röststark och sångvillig klack.

Årets bortaresa var Helsingborg, uppladdningen skedde på Mellbystrand med fotboll, grill och bad som anordnades av Östra stå. Att vi som första bortalag lyckades starta brandlarmet på Olympia och dessutom blir tvungna att utrymma arenan ser vi enbart som meriterande. Efter allt skramlande med hinkar under försäsongen kunde vi också glädjas åt att det var en säsong där tifokulturen fick ett rejält uppsving med flera väl genomförda koreografier.

2019 – polisoffensiv och spruckna drömmar om Allsvenskan

Efter ett positivt 2018 med goda resultat på planen och en påtaglig höjning av lägstanivån på Östra Stå gick vi in i 2019 med förhoppningen att vi skulle ta ytterligare steg både på planen och läktaren. Läktarmässigt gjorde vi alla jobbet men på planen och bänken lyste vinnarinstinkten tydligt med sin frånvaro. Dessutom fanns det några som hade bestämt sig för att förstöra festen för alla.

Redan under hösten 2018 hade det viskats om att vår Kling & Klang-reinkarnation till poliskår skulle gå på offensiven för att stävja den riktigt samhällsomstörtande kriminaliteten, och att alla vi livsstilskriminella på ståplatsläktarna runt om i landet skulle bli varse om hur kompetent myndighetsutövning såg ut nu när buset skulle bekämpas med särlagstiftning och en till synes outsinlig källa av resurser.

Efter att villkorstrappan visat sitt fula tryne i Sundsvall i början av säsongen, med ett förment förbud mot OH-flaggor som konsekvens, flyttades polisens positioner fram allt mer. Med lögnmaskinen Ola Österling som frontfigur för myndighetens propagandatribunal föreföll det uppenbart för alla som följde debatten att all form av proportionalitetsprincip hade kastats över bord. Den fria kulturen skulle bekämpas, och då spelade det ingen roll hur många lydiga som väntade på grön gubbe som skulle drabbas av polisens batonger och kollektiva bestraffningar.

Under våren bedömdes läget som så allvarligt att ultras och officiella supporterföreträdare från ca 18 av landets föreningar träffades i Stockholm där klubbrepresentanter från Malmö, Hammarby och Djurgården gick igenom innehållet i den, för de flesta av oss, tidigare okända villkorstrappan. Bilden som målades upp var att den svenska läktarkulturen, som varit en starkt bidragande orsak till den ökade publiktillströmningen de senaste decennierna, var under attack och att de nya villkoren skulle få konsekvenser för de arrangemangsansvariga individerna i klubbarna, samt i förlängningen hela den svenska fotbolls- och föreningsrörelsen.

Till derbyt i juni bestämde vi oss för att göra gemensam sak med gais och inledde matchen med 10 tysta minuter som en markering mot hur matcherna skulle upplevas om polisen fick igenom sin yttersta vilja – ”fotboll kan alltid spelas utan publik”. Samma match fick vi själva bevittna polisens nya strategi, med insynsskyddad visitering, begränsad möjlighet till tiforigg och hårdare bevakning före och efter match – samt ett opåkallat långt avbrott med hänvisning till pyroteknik för att ytterligare slå ner en kil mellan ultras och alla andra ovanliga människor som vågade gå på matchen.

Som tifobudskap till denna sedan länge efterlängtade derbyseger valde vi att citera Sång till Friheten med pyroteknik bakom en banderoll med ”Friheten är ditt vackra namn” som pricken över i:et, och en uppmaning till alla trygghetsnarkomaner att ett samhälle där polisen dikterar villkoren aldrig någonsin kommer vara varken fritt eller vackert.

Polisens strategi fortsatte sedan under höstderbyt där man hade mannat upp för att kunna använda sig av sin favoritlag – ringa narkotikabrott för eget bruk – så de helt godtyckligt kunde plocka med sig folk som de inte tyckte om och avkräva dessa deras kroppsvätskor och stoppa dem från att se hela eller delar av matchen. Träffsäkerheten vid dessa lekmannabedömningar visade sig senare vara 0%. Ett särskilt omnämnande också till de sex ytterst kompetenta civilpoliser som behövdes för att plocka in en (1) eftersökt person som inte ens ansträngt sig för att hålla sig undan.

Några andra riktiga klåpare som inte hade något större intresse av att bidra till ett positivt fotbollsår var de ansvariga gräsodlarna anställda i Gotevent. Med kort varsel fick vi reda på att vår premiär skulle flytta till Ullevi och ett enklare premiärtifo planerades på en sektion allt annat än anpassad för tifoverksamhet.

Utöver det tuffade säsongen på. Ett dåligt spel kombinerades med trepoängare och det kändes som när väl spelet skulle lossna skulle den allsvenska platsen vara vår. Allra bäst kändes det efter Varberg borta. Strandhäng, bad och grill kombinerades med tre poäng mot serieledaren. Detta fina resultat lyckades vi tyvärr aldrig förvalta speciellt väl, på hösten tappade vi inte bara poäng utan även glöden. Orsakerna är många men vår bestämda uppfattning är att spelare som skrivit på för andra klubbar inte är några spelare som fortsatt ska representera ÖIS.

Läktarmässigt hade vi ett bra år, dalarna som vi haft tidigare på hemmaplan var betydligt färre och inte heller lika illa som senaste åren där miniminivån på både engagemang och uppslutning rört sig i positiv riktning. Likaledes är det glädjande att se att det ökade utbudet av souvenirer fått genomslag på läktarplats och att fler ÖIS:are stöttar den aktiva supporterkulturen och klär sig i rött och blått på matchdagar.

Även försäljningen av säsongskort till Östra Stå har ökat varje år sedan flytten till ståplats 2016 och trenden verkar även hålla i sig vilket vi ser väldigt positivt på.

Vi vill därför på förekommen anledning tacka alla på Östra Stå för 2019!
Tack till alla er som hjälp till med att bidra till våra koreografier.
Tack till alla er som väljer att sjunga högre när vi ligger under.
Tack till alla er som reser land och rike runt för att stötta ÖIS.
Det är vi som tillsammans gör Östra Stå!

Nästa år fyller Inferno Örgryte 15 år på läktaren, en milstolpe som enbart polisen möjligtvis vill missa. Detta kommer att synas och höras i form av ett ännu bättre stöd till Sällskapet som vi alla älskar.

Tack för i år och på återseende 2020!

2020 – inställt på grund av COVID-19

2021 – Åter från pandemi och avtackning av hjältar.

Efter 1,5 år fick vi äntligen chansen att komma tillbaka på läktaren med de rätta förutsättningarna. 2021 var året då storstädning i Sällskapet skedde och en ny identitet skulle byggas. Oprövade kort i ledarstaben med Dane Ivarsson och Johan Mattsson i spetsen, och det fanns något väldigt spännande i hur 2021 års upplaga av Sällskapet skulle se ut. Att assisterande tränare Johan Mattsson var med och bildade Balders Hage Tifo (BHT97) gör det än mer spännande. Från tifo och ungdomstränare till A-lagstränare under samma flagg, imponerande!

Att vi inte rosade marknader efter halva säsongen och vår första hemmavinst kom först efter omgång 12 (första matchen med klack på Östra Stå) oroade många men inte Dane & Johan. Förändringen behövde sin tid och övertygelsen i tränarstaben samt truppen gjorde att förtroendet för den nya filosofin skulle segra på sikt.
Väl tillbaka på läktaren fanns det stor oro att gemene ÖIS:are hade tappat intresset för ÖIS då fotboll enbart varit en tv-sport i 1,5 år. Även villkorstrappan hängde över oss och svensk fotboll och villkorstrappan hänger fortfarande som ett uppenbart hot emot vår läktarkultur och den svenska fotbollen. Trots dessa faktorer var det ett välfyllt Östra Stå som äntligen fick se ÖIS spela ut Vasalund.

En stor del av vårt fokus i år har just varit att manifestera mot villkorstrappan och den kollektiva bestraffning villkorstrappan medför. Missnöjet riktade sig med hjälp av budskapsbanderoller, merchandise och sång men även protestkoreografier. Exempel på dessa var Norrby borta och gais hemma.

Positiva iakttagelser från i år är att den bredare massan verkar ha hittat till Östa Stå mer kontinuerligt än tidigare. Vi har även sett att fler yngre har sökt sig till Östra Stå i en utsträckning som vi inte har sett tidigare vilket är extremt positivt. Återväxten är viktig för den levande läktarkulturen och vi välkomnar den yngre generationen till gemenskapen. Att även äldre supportrar som varit skeptiska till klack på kortsidan har hittat tillbaka till klacken är även det väldigt glädjande. Detta har gjort att Östra Stå har varit mer välfyllt än tidigare säsonger och trenden ser ut att hålla i sig. Detta återspeglar sig även på sålda årskort inför 2022.

Även en ny trumma gjorde premiär i år, vilket har medfört att tempot i våra sånger kan justeras och viljan att röja på läktaren också ökar. Nya sånger har satt sig på Östra Stå och den klart mest tongivande är ”På Balders Hage 1887”, lägg därtill att vi är ensamma i Sverige med melodin.

2021 var också året då vi fick äran att tacka av två trotjänare, Ailtion Almeida och Hannes Sahlin. Två spelare som på olika sätt har gjort stora avtryck på oss ÖIS:are. I en tid då förändringens vindar blåser åt den moderna fotbollen är vi stolta över att själ och hjärta fortfarande finns på rätt sida motorvägen. Där lojalitet och kärlek till sällskapet väger tyngre än pengar och för oss var det därför väldigt viktigt att visa vår uppskattning till deras lojalitet.
Här vill vi rikta ett stort tack till samtliga ÖIS:are som på väldigt kort tid hjälpte oss att samla in pengarna som möjliggjorde dessa hyllningar.

Tifot till Hannes var ett värdigt avslut och väldigt emotionellt. Hannes är och förblir en person som förkroppsligar frontbanderollen ”Fötter som Sören, hjärta som Friberg, stenhård som Valter”.  Även Ailton har en speciell del i vår historia. Ailton var sista spelaren i en epok som gjorde Lirarnas Lag till Samba Rödblått i början på 00-talet. Ett smeknamn som för evigt kommer förknippas med Sällskapet! Att hedra brasseepoken och Aliton i synnerhet gjordes sista matchen mot Vasalund med rök och flaggor, ett värdigt avslut!

Om 2020 års avslut kändes tungt och bedrövligt på många sätt var 2021 det motsatta. Vi ser med stor positivism fram emot 2022, där vi förväntar oss ta nya steg fram i utvecklingen på såväl läktaren som på fotbollsplan.

Tack för i år och på återseende!

2022 – Karusellen snurrar vidare

Vi lägger ytterligare ett år till handlingarna och konstaterar att på den sportsliga fronten är det mesta sig likt. Tränarkarusellen snurrade vidare samtidigt som de nedre strecken är alldeles för bekanta – och i år med ännu ett kval som följd av en miserabel säsongsinledning. Kvalet, ja.. magnifik bortaresa för de tjugotal som gjorde turen från Göteborg, bra samling före hemmamatchen, fantastisk bränning och stundtals riktigt bra drag, men sen har väl alla redan glömt att vi förlorade mot Sandviken hemma?

Vi hade den där incidenten med Älgen också. Vad ska vi säga? Tycker ni ÖIS agerat fel kan ni bli medlemmar, gå på årsmötet och förklara för församlingen varför Älgen är större än ÖIS och varför alla som inte förstår det har fel.

Annars var det ytterligare en säsong, och sannolikt inte den sista, när vi var tvungna att spela inledande omgångarna på bortaplan då Gamla Ullevis plan inte höll måttet. Arenasituationen i Göteborg måste konstateras ohållbar och givet det politiska diskussionerna är det nog bara att gilla läget ytterligare något decennium framöver…

Efter coronkenavstängningarna var det skönt att återigen få en hel säsong på läktaren, och även fast vi börjar bli vana vid sportslig motgång är det glädjande att se att det blir fler som söker sig till klackkärnan. Det tillsammans med bra jobb av både tifo- och pyrogrupp gör att vi ser framemot nästa säsong.

2023 – Året då måttet var rågat

I fysikens termer sägs det att tiden går snabbare, ju närmare ljusets hastighet vi kommer. Om ljuset i vårt fall kan likställas med Allsvenskan skulle säkerligen samtliga aktiva ÖIS:are skriva under på relativitetsteorin. Säsongen 2023 har inte bara varit extremt lång, utan den har också varit prövande som få andra säsonger. 

I vanlig ordning värvades ett gäng intressanta namn till truppen samtidigt som en oprövad tränare – utan vare sig erfarenhet eller meriter – kom intågande med storslagen retorik om visioner om Allsvenskan.

Likt en skicklig politiker som visste vad de svältande massorna hade saknat, fick Jeffrey Aubynn supportrarnas naiva tilltro till truppbygget att växa än mer när ord som “vinnarmentalitet”, ”professionalism”, samt plocka från ”övre hyllan”, systematiskt användes i den utåtriktade kommunikationen. Lägg därtill en hög uppslutning på årets premiärträning, en ny matchtröja som sannerligen höll allsvensk klass och flertalet värvningar handplockade av samma, spännande huvudtränare. Som ni hör fanns i vanlig ordning alla pusselbitar som krävdes, för att kunna lägga ett pussel med motivet ”Grattis Allsvenskan, ÖIS är tillbaka”.  

I vanlig ordning öppnade säsongen för 4:e året i rad på annan spelplan än vår egen; ett tröttsamt och ovärdigt inslag som upprepar sig år efter år. En mer själlös arena än Nya Rambergsvallen är svår att hitta. 

Vår sång ekade ända till fastlandet under premiäromgången, men föga hjälpte det. Efter att ha hämtat hem två underlägen slutade matchen 2-2. Under de följande omgångarna var det kryssmatcher blandat med förluster här och där. Återigen kände man sig besviken med säsongsinledningen, ett unikum för oss ÖIS:are. Industrisemestern hann nästan inträffa innan den första rödblåa segern bärgades hemma mot GIF Sundsvall i slutet av maj. 

Därefter trodde många någonstans att ketchupeffekten skulle infinna sig, då denna vinst följdes upp med seger mot såväl Gefle som mot stadens förlorade son gais. Tre raka segrar, inklusive en derbyseger – nu kändes det som att Allsvenskan var inom räckhåll igen.

För att avhandla läktarinsatserna med grova penseldrag för första halvan av säsongen, så är vi fortsatt glada över publiktillväxten på Östra Stå. Däremot tvingas vi även ställa oss frågan om vad många ens gör på vår läktare. Vår kortsideläktare är en klacksektion med tillhörande ståplats. Syftet är inte att njuta av stämningen, syftet är att bidra till denna och göra allt för att förbättra den! Att njuta av, och att bidra till, är två vitt skilda saker. God stämning kommer inte fram från ingenstans – den skapas av ett engagerat kollektiv. Känner man av någon anledning att man inte kan skriva under på dessa premisser så finns sittplats som ett fullgott alternativ. Där är både sikten god och stolsgrannen likasinnad. Dessutom är biljetten dyrare och pengarna går till det vi älskar mest, ÖIS. ÖIS erbjuder ståplatsbiljetter till ett lägre pris, för att man i gengäld ska stötta spelarna mer än gemene sittplatssupporter.

Något mer positivt vi sett i år är ett ökat, organiserat bortaresande från supporterklubben Balders Hage. Detta har gjort att fler ÖIS:are får möjlighet att stötta ÖIS på plats, vilket i sin tur har genererat bättre och jämnare bortaföljen än tidigare år. Även på hemmaplan växer sig klackkärnan allt starkare, och det mest konkreta resultatet av detta är att Östra Stås verbala stöd numera är både ihärdigare och högre än tidigare år. 

Även två nya sånger letade sig in på vår läktare under våren: ” För Wilhelm Fribergs skull” & ”På Östra Stå”. Båda två har fått ett rejält fäste på vår läktare och är numera naturliga inslag i vår unika sångrepertoar. 

Hösten präglades i sann ÖIS-anda av missnöje. I matchen mot Örebro riktades flertalet kritiska banderoller gentemot styrelsen och den lekstuga som pågått alldeles för länge uppe på ÖIS-gården. I samband med detta publicerades även en kommuniké samt ett flertal texter på vår hemsida som på djupet ämnade förklara vad som är fel med sittande styrelse och kansli. Matchen i sig mot Örebro var ett av årets många bottennapp – närkingarna bärgade en 3-0 seger på vår hemmaplan och den tillresta klacken från gnällbältet var euforiska. Över Östra Stå bredde sig istället en stämning av uppgivenhet ut sig.

Efter debaclet på hemmaplan mot Örebro var det nog många som trodde att Jeffrey Aubynn hade gjort sitt som huvudtränare för Sällskapet. Istället för att gå skilda vägar med Aubynn, valde ÖIS istället att lyfta upp Xabier Ruiz De Ocenda (som ursprungligen varit en del av Real Sociedad) från sin roll som utvecklingsansvarig för akademin. Nu kom han istället att bli en del av A-laget i en tränarroll tillsammans med den befintliga ledarstaben. 

I den första matchen efter Xabiers intåg i ledarstaben var det afc som stod för motståndet. En bortaresa till Eskilstuna är sällan en av säsongens höjdpunkter, men denna dag var vädret strålande och uppemot hundra ÖIS:are hade hittat till bortaläktaren. 3-1 fördel ÖIS blev slutresultatet. Spelet såg dessutom lovande ut, och inlånade Edi Sylisufaj presenterade sig elegant för oss tillresta ÖIS:are! Skulle det räcka med ett anfallslån från Sirius och en tillökning till ledarstaben för att vända på skutan? Svar nej. Det var kortvarig glädje som infann sig på väg hem från Eskilstuna. Därefter var det smärtsamma förluster mot såväl J-södra som gais som stod för dörren. 

I matchen mot gais hemma kände delar av Östra Stå att måttet var rågat och matchen fick avbrytas då missnöjet hade nått nya gränser. Matchen var ÖIS aldrig ens inblandade i, utan det var total utklassning på plan. Likt alla aktioner som denna, blir det oftast en vattendelare bland supportrar om en aktion som kan bryta en match var befogad eller ej. Många åsikter framfördes men ibland räcker det att vara överens om att man inte är överens. Detta var vårt sätt att sätta ner foten på.  Med facit i hand så vann vi fler fotbollsmatcher efter aktionen än innan, och kontraktet kunde därefter räddas. Någonstans måste nog vara nog. Det här var, om inte annat, ett högst effektivt sätt att visa på att vårt tålamod har sina gränser. 

I slutändan stod vi inför två måstematcher i Superettan 2023, och bärgade sex poäng av sex möjliga. Detta efter att Aubynn hade avgått och Xabier tagit hans plats. Vår seger mot Landskrona innebar dessutom att våra “rivaler” i form av J-södra sparkades ned till en lägre division. Kvalmatcherna mot nordic united finns det inte särskilt mycket att säga om. ÖIS har spelat fem kval de senaste tio åren, och vi supportrar är rejält trötta på att uppleva dessa eländiga kvalmatcher. Lyckligtvis segrade vi i bägge kvalmatcherna och bluffklubben nordic united hölls utanför elitfotbollen ytterligare ett tag.  

Om du vill läsa mer djupgående om säsongen 2023, rekommenderar vi dig starkt att köpa vårt fanzine “Blickfång”, där säsongen går att återuppleva i form av bildkollage och fler texter om olika matcher från den gångna säsongen. Möt upp oss på läktaren under försäsongen och köp Blickfång!

Väl mött 2024