Hur allt började: Grundandet den 12′e Juni 2005

Efter millennieskiftet utvecklades Örgryte IS läktarkultur i raskt takt. Tifo-arrangemangen blev en självklarhet på läktaren, med storsatsningar vid derbyn. Sången blev allt röststarkare och införandet av trumman på Östra Stå höjde stämningen. Vår läktarkultur fick tidigt inspiration från sydliga breddgrader, vilket gjort att bland de aktiva supportrarna har det alltid funnits samstämmighet i vår syn på hur den visuellt levande läktaren måste prioriteras. Allt det som grott tidigare gjorde det möjligt att ÖIS supporterscen år 2005 var mogen att ta steget mot den första organiserade ultrasgruppen med mål att samla fanatiskt engagerade ÖIS’are. Underlaget för grupperingsbildning var stort då det fanns ett sug till organisering hos klackens engagerade. Tre personer från Östra Stå beslutar att försöka samla ihop den krets med ÖIS’are man tycker sig dela syn på läktarkultur med och ganska snart har tillräckligt med folk engagerats för att sätta grupprojektet till verket. Den 12′e Juni 2005 samlades gruppen så till sitt första möte vilket blir det officiella startskottet i bildandet av Inferno Örgryte. I Augusti två månader efter grundandet beslutar gruppen sig för att använda döskallen med rödblå halsduk som grupplogga. Eftersom vårt enda mål med gruppen är att på alla möjliga sätt stödja Örgryte IS har Inferno Örgryte alltid stått tillsammans med den övriga klacken, nämligen på Östra Stå. Initialt utmärkte Inferno Örgryte sig genom synen på och användandet av pyroteknik men allt eftersom tiden fortlöpt är det hjärtat av klacken som blivit det synonyma med Inferno Örgryte, i form av det verbala och visuella stödets alla komponenter.

2005

2005 – New kids on the block

Från och med den 12′e Juni fanns Inferno Örgryte placerade centralt på Östra Stå. Örgryte IS – Gefle IF blev den första matchen gruppen besökte tillsammans, samma dag som grundningsmötet för gruppen. Initialt lades energi på framförallt sång men även visuellt stöd genom flaggor. Den nya gruppen fick från början en hätsk attityd emot sig från en stor del av klacken, men det fanns även folk som ställde sig positivt till gruppen. Kritiken mot gruppen kom till stor del från folk som tyckte flaggorna skymde sikten av spelplanen, men även från främst äldre klackfolk som var skeptiska till den synen på läktarkultur vi förespråkade. Kritiken var dock inget som hämmade vår vilja att fortsätta utvecklingen av gruppen, även om det oundvikligen försvårade vårt arbete. Intresset för gruppen växte allteftersom säsongen fortskred och medlemmar som ansågs uppfylla våra krav rekryterades. Säsongen avslutades med hemmamatchen mot Djurgårdens IF (0-0) som kammade hem SM-guldet framför näsan på IFK Göteborg, till vår stora glädje. Budskapsbanderollen ”Hellre Allsång på Skansen än Guldpytt på Kamratgården” summerar säsongens avslutande match förträffligt.

 

Hellre Allsång på Skansen än Guldpytt på Kamratgården

2006 – Misär på alla fronter

Säsongen 2006 inleddes miserabelt, efter 13 omgångar hade laget bara samlat ihop 5 poäng och det var uppenbart att det skulle bli ett tufft år som ÖIS’are. I hemmamatchen mot Helsingborgs IF drabbades gruppen av avstängningar vilket förvärrade en tidigare dålig relation med ÖIS Säkerhet. Grabbarna som fortfarande kunde besöka arenan fortsatte att bedriva gruppens ändamål, att stötta Örgryte IS, på rätt sida spärrarna. En ljuspunkt i mörkret var de båda hemmaderbyna mot IFK och GAIS. Örgryte vann över GAIS med 1-0 i den femtonde omgången och i den artonde omgången besegrades IFK med 3-2. I båda matcherna bjöds det på röktifo ifrån Östra Stå. Ytterliggare en milstolpe var det faktum att Inferno Örgryte började anordna egna bortaresor, först ut var Halmstad borta och därefter anordnas första resan med storbuss till matchen mot Helsingborg senare under säsongen. Angående planerna på en nybyggd fotbollsarena i Göteborg ville Inferno Örgryte och dåvarande Örgryte Livgarde i matchen mellan Örgryte IS och Djurgården IF visa att det gick att skapa stämning och att sikten inte är dålig från en kortsideläktare. Vi försökte alltså tillsammans flytta klacken till den norra läktaren för att på ett sådant sätt prova på hur det fungerar, och propagera för en kortsideklack på den nya arenan under parollen: ”Klacksektion: Kortsida – Två Etage”. Aktionen blev lyckad, stämningen på kortsidan blev bättre än förväntat och växelsången mellan kortsida och långsida var ett element vi saknat tidigare. Något sportsligt mirakel inträffade dessvärre inte, efter 1-1 i näst sista omgången mellan Örgryte IS och BK Häcken var degraderingen ett faktum. Örgryte IS avslutade därmed året med degradering till Superettan efter tolv raka säsonger i högsta serien.

Örgryte IS - Ifk gbg Derby Tifo

2007 – Tillbaka på historisk mark

Efter det att Örgryte IS blev degraderade låg fokus på avancemang tillbaka, föreningens styrelse hävdade att ”vi ska tillbaka inom tre år”. I Inferno Örgryte hade vi bytt organisation för att på mer effektivt sätt fungera som ultrasgrupp, och såg med förväntan på det kommande året. I och med att Gamla Ullevi revs för byggandet av nya Gamla Ullevi fanns det två val av spelplan, Ullevi och Valhalla. Valet av klubben att spela på Valhalla var enbart positivt, istället för att spela på en publiktom jättearena, spelade vi på en välfylld mindre arena med närhet till planen och med goda förutsättningar att skapa stämning. Att det som bonus innebar att vi inte längre behövde dela arena med lokalkonkurrenterna IFK och GAIS var som grädde på moset. Superettan var en stor omställning från Allsvenskan supportermässigt, när toppmatcher som IFK och GAIS byttes ut mot Häcken och Landskrona, innebar det minskat intresse hos marginalsupportrar och det blev ett uppenbart publiktapp.

Säsongen 2007 kan delas in i två olika delar. Den första delen var det positiva tongångar i föreningen och på läktaren. Året inleddes med Örgryte IS mot Degerfors IF på Vahalla där ett vackert tifoarrangemang mötte spelarna vid inmarsch, nämligen röda och blåa viftflaggor i två sektioner på läktaren och en oh med ÖIS-skölden i mitten samt en banderoll under med texten ”Tillbaka på Historisk Mark – 2007 blir ett Klassiskt År”. Hemmaderbyt mot BK Häcken bjöds det också på koreografi, fyra oh-flaggor med ÖIS, Örgryte Livgarde, Inferno Örgryte och Balders Hages vapen på hölls uppe, inramat med banderollen ”AMOT ET FIDES”. Efter en stund drogs OH-flaggorna ner och tio bengaler tändes centralt på Östra stå. Efter matchen som slutade 1-1 blåstes av och folk började bege sig hemåt hade polisen tillsammans med ÖIS Säkerhet bestämt sig att frihetsberöva alla som de ansåg vara misstänkta för eldandet av pyrotekniken. Ett 50-tal supportrar av varierande kategorier hölls kvar med våld och krävdes på personuppgifter. Hela spektaklet slutade med fyra avstängda supportrar vilket drev oss till protest i matchen därpå, Örgryte IS hemma mot Falkenbergs FF. Allt som allt gick den första halvan av säsongen skapligt till, spelet verkade mer och mer lovande och inför BK Häcken – Örgryte IS verkade det som vi hade någonting spännande på gång. Sen ändrades allt tvärt.

ÖIS - Häcken Tifo Pyro

Den andra delen av säsongen präglades totalt av FC Gothia, en idé att slå ihop ÖIS, GAIS & Häcken till en stor kommersiell smörja. Nyheten om att idéen FC Gothia läckt till media tog oss alla med byxorna nere vid lunchtid den 13′e September, med fyra timmar till matchstarten av bortaderbyt mot Häcken. Protesterna lät inte vänta på sig, matchen blev för både supportrar och spelare ett stort frågetecken i och med nyheten som läckt. Dagen därpå samlade ÖIS, GAIS & Häcken till presskonferens på Hard Rock Cafe på Avenyn, tiden var satt till 13.00 en vardag, för att försvåra för organisationen av en större protest. Trots tiden dök det upp många engagerade supportrar, främst från ÖIS & GAIS. På presskonferensen talade ordförandena för de tre klubbarna om att FC Gothia var en ide de haft på förslag en längre tid och att det var deras skyldighet att gå igenom olika lösningar för deras respektive klubbar. Samtliga supportrar på presskonferensen stod eniga bakom att oavsett situation, så var FC Gothia inget alternativ, någonsin, och att det varit fel från första början att ens våga fundera på att slå ihop de rivaliserande klubbarna. Presskonferensen avslutades med att alla ställde sig upp och gick ut i protest mot att ordförandena inte ville lova att slopa FC Gothia iden omedelbart. Direkt efter presskonferensen lät Örgryte IS meddela att ÖIS-gården senare på eftermiddagen var öppen för medlemmar att komma och diskutera med vår ordförande om ämnet. Trots en kort varsel på drygt två timmar timmar så dök det ändå upp ungefär 100 personer. Kritiken haglade tätt, då vår dåvarande ordförande Mats Rydhede hade svårt att förstå den enorma ilska och avsky mot frågorna som drivits bakom våran rygg. Mats Rydhede lämnade därefter för en förlängd timeout som slutade med avgång från ordförandeposten. Resten av den sportsliga säsongen var ett resultat av de negativa tongångarna som kommit från kölvattnet av FC Gothia. Det är med glädje vi lägger året bakom oss och inför 2008 började de positiva tongångarna åter nå vattenytan.

FC Gothia Protester

2008 – Avancemang och läktarras

Året blev det som 2007 aldrig blev. Styrelsen med Lars Ranäng i spetsen förklarade att nu skulle det satsas, ÖIS skulle bli att räkna med igen och ambitionen enligt tränare Jan Carlsson var att vinna Superettan. Med bilden av en ljusare framtid för klubben och dess supportrar växte även ambitionen om att förbättra stämningen på matcherna. Det naturliga publiktapp som pågått sedan den Allsvenska sejouren avslutats skulle vändas. Inferno Örgryte tillsammans med Balders Hage Tifo bestämde att det skulle satsas på koreografierna detta år. Samtidigt började man föra diskussioner med övriga ledande grupper på ÖIS-läktaren för att förhoppningsvis skapa bättre stämning i klacken. Möten med Balders Hage och Sällskapets fans ledde till forumet Klackunionen som var vårt gemensamma projekt att skapa positiv stämning på läktaren och ömsesidig förståelse. Projektet blev en succé, till skillnad mot åren tidigare i gruppens historia hade vi nu äntligen blivit den självklara mittpunkten på Östra Stå, synen på gruppen från övrigt folk skiftade från skeptiskt till positivt mer och mer. All denna goda publicitet hjälpte oss att skapa bättre stämning och förståelse om vår läktarkultur spreds, allt utan att kompromissa på våra ideal som ultrasgrupp. När sedan klubbens första son Marcus Allbäck presenterades som nyförvärv kändes det som förutsättningarna inför säsongen skulle vara otroligt positiva. Under året presterades flera bra koreografier, premiären bjöd på röda, blåa och vita flaggor där dom vita hade ÖIS-sköldar målade på, tillsammans med banderolltexten ”Vi Reser Oss Igen – Enade Bakom Samma Sköld”. Med den koreografin ville vi peka på att allt det negativa med FC Gothia nu är sopat under mattan och att 2008 var ett år där det var fullt fart framåt som gällde. Till Marcus Allbäcks hemkomst tillverkade vi också en koreografi med röda, blå och vita flaggor på sidan om en OH med Allbäcks silhuett på samt texten ”#11- En Av Oss”. Två banderoller ramade in tifot med text ”Pengar Styr Dagens Fotboll – Du Styrs Av Kärlek” samt ”Välkommen Hem Marcus – Klubbkänslan Lever”.

Marcus Allbäcks Återkomst Tifoi
Den match som läktarkultursmässigt skulle bli årets höjdpunkt, matchen då det Allsvenska avancemanget säkrades blev inte riktigt som planerat. En OH med ”1887” på drogs upp inledningsvis men inte långt därefter förändrades våra planer radikalt. På grund av Got Events otillräckliga besiktning av Valhalla Idrottsplats gav ett räcke vika vid Örgrytes 1-0 mål i matchens inledning. Över 50 supportrar ramlade med huvudet före ner mot plastgräs, reklamskyltar och betongfundament. Mirakulöst nog blev ingen allvarligt skadad, men händelsen är unik, någon liknande olycka har aldrig utspelat sig på en svenska läktare, och vi får hoppas att det inte heller kommer att göra det i framtiden. Nästan alla ultras tvingades ta beslutet att flytta till kortsidan för att matchen skulle kunna spelas vidare. Därmed var förutsättningarna för en perfekt match förstörda. Trots detta vann Örgryte matchen och återtåget till Allsvenskan var fullbordat. Avancemanget bringade extatisk glädje till hela ÖIS-familjen som firade natten lång.

 

Öis - Väsby. Avancemang med läktarras

2009 – Ny arena och nya motgångar

Inför säsongen 2009 skedde en större förändring inom Inferno Örgryte. Istället för att som tidigare ha haft två mindre läktargrupper med ultrasinriktning på ÖIS-läktaren (Inferno Örgryte och Örgryte Livgarde) så valde vi, för läktarens bästa, att lägga Örgryte Livgarde på is och befintliga medlemmar gick med i Inferno.

Vi var tillbaka i finrummet, hade fått en ny, förvisso kass, arena och förhoppningen var att vi nu var tillbaka för att stanna. Nu stannade detta vid just en förhoppning. Trots ett magnifikt tifo med stripes över hela kortsidan som bildade lejonet och skölden blev premiärfesten mot Gais inställd på grund administrativ oduglighet av sportchef Dick Last, och Allsvenskans utan tvekan sämsta målvaktsprestation genom alla tider av ex-ifk:aren David Stenman (vilket skapade de bevingade orden ”hellre en sten i skon än Stenman på plan”).

ÖIS - Gais Tifo 2009

Trots den fullständigt värdelösa vårsäsongen var Östra Stå bättre än på många år. Att gå från Valhallas, låga, avlånga läktare med obefintlig akustik till en – förvisso överdimensionerad och otrevlig – sektion där man inte bara hörde sig själv sjunga var ett lyft och en sporre för många att fortsätta sjunga trots att föreningen var fullständigt usla på alla andra plan.

Den bedrövliga våren kryddades av att en medlem i Inferno Örgryte blev konfronterad av spelartruppen när han var och tittade på en träning, och där de förklarades att han ”spred dålig stämning på internet”, och inte var välkommen på ÖIS-gården. Sveriges första (och hittills enda?) renodlade internethuligan var ÖIS:are!

I hemmaderbyt mot blåvitt i augusti hade en hyllning till ÖIS-legendaren Agne Simonsson förberetts. En OH-flagga med Agnes porträtt ackompanjerat av en banderoll ”Agne Simonsson – en rödblå legend” prydde Östra Stå.

Det här var också året som hela Sverige fick upp ögonen för Svenska Fotbollsförbundets och dess Disciplinnämnds totala inkompetens (även om det inte lett till några som helst förbättringar…). Under våren hängdes det upp en banderoll till stöd för den fängslade journalisten Dawit Isaak, vars bror och familj är hängivna ÖIS:are, och det var en banderoll som var uppe i princip varje match under hela året. Under en av dessa matcher väljer Svenska Fotbollsförbundets matchkontrollant att anmäla detta ”politiska budskap” och det genererar senare böter för ÖIS, vilket medför att alla stora medier uppmärksammar, och kritiserar, förbundets beslut. Förbundet visar återigen hur mycket de styrs av medias rapportering och ändrar sitt beslut.

Inför den viktiga sexpoängsmatchen mot Djurgården på hösten rullade det en full buss i vår regi upp till huvudstaden, och cirka 400 ÖIS:are totalt valde att bevittna misärmatchen på plats. Inför avslutande matchen mot Gefle var stämningen uppgiven då våra chanser till att rädda en kvalplats var mikroskopiska, och det slutade som bekant med att vi återigen blev degraderade.

2010 – 5 år av Inferno

Originalet

 

Inför gruppens femårsjubileum var vi tillbaka i Superettan och eftersom ”nedflyttningsklausul” inte fanns i ordförande Lars Ranängs vokabulär så var det uppflyttning som gällde, annars skulle det bli kris på riktigt.

Fem år skulle i vilket fall som helst firas och efter ett bra premiärtifo föreställandes spelartruppen från 1911 med texten ”Originalet” på en banderoll under var det så dags för bortapremiär mot Degerfors på Eyravallen. Det ett tiotal bloss och några rök innan en publikvärd tyckte det var en bra idé att gå loss med en brandsläckare, så man får säga att femårsfirandet började helt okej.

Efter att ha spelat oavgjort de fem första matcherna på Gamla Ullevi så var det många som tappade tron på ett direkt återtåg och till femårsmatchen Trollhättan den 12:e juni på Gamla Ullevi så kom det inte fler än drygt 2000 åskådare. En OH-flagga, 40 tvåpinnsflaggor, ett antal rökpjäser och ett oavgjort resultat senare var det dags för fest. Trots att stämningen till en början var rätt dämpad som en följd av den sportsliga besvikelsen så blev till slut ändå en lyckad tillställning.

När de sportsliga blev som det blev under sommaren och hösten fanns det inget roligare att rapportera om än att tre minibussar åkte upp för den avslutade matchen mot Hammarby på Söderstadion.

5 år av inferno

2011 – Nystart i Div.1 Södra

Efter konkursen i februari 2011 fanns det anledning att fråga sig hur Östra Stå och vi som grupp skulle påverkas av att spela i Division 1 Södra, utan några som helst riktiga antagonister utan bara möta mer eller mindre meningslöst motstånd.

Vi bytte till en mindre, mer optimerad sektion på kortsidan och det gjorde att det i alla fall kändes intimare, jämfört med att stå i boskapsfållorna bakom mål och detta medförde också att ett par gamla klackrävar återvände efter att man valt att stå på långsidan under de två åren klacken befunnit sig på kortsidan.

ÖIS - Motala

I bortapremiären mot Motala så åkte vi upp 25 personer och stod för division 1:s bästa pyro-tifo någonsin. Den fick uppmärksamhet i först lokalmedia och senare i riksmedia då det hette att det slängts bomber på bollkallar och att läktare satts i brand. Som en följd av detta blev åtta personer avstängda till nästkommande hemmamatch (de som var där och tidigare var kända av ÖIS, skuldfrågan togs det ingen hänsyn till) men efter en bra dialog med klubben hävdes dessa till nästa hemmamatch.

Det här var säsongen då vi introducerade tält-resan när vi åkte upp dagen innan matchen mot Huskvarna i början på juli, slog upp vårt militärtält på ett fält med fantastisk utsikt över Jönköping och Vättern, grillade och njöt av tillvaron. Resultatet i matchen var inget att minnas men det var en fantastisk resa som gick till historien som en av de bästa någonsin.

Trots de magra resultaten på planen så körde Östra Stå på, och bortsett från ett par dippar publikmässigt så gjorde vi en av våra bästa läktarsäsonger någonsin, trots att motståndet var tämligen ointressant och att det inte var någon som riktigt trodde på att vi skulle ha en chans på avancemang med vår dåliga start och det stora avståndet som skiljde upp till topplagen.

Inför sista omgången hade vi trots allt fått häng på kvalplatsen upp till Superettan och cirka 1000 ÖIS:are valde att åka till Skövde för den sista matchen, och det fanns en försiktig optimism att det här kunde gå. Nu gick det inte vägen, men redan efter slutsignalen fanns det några som redan började se fram mot 2012, och det vi skulle kunna åstadkomma på plan och på läktaren med en föreningen i bättre balans än vad som varit under detta året.

2012 – Ett lag på frammarsch

Inför säsongen 2012 var optimismen påtaglig. Med tanke på vad vi åstadkommit under det turbulenta 2011 och hur bra vi avslutat serien så hade många höga förväntningar på att det här skulle bli ett bra år – både på plan och på läktaren. En nyhet från vår sida var att vi började med ett souvenirbord på Östra Stå där vi hade tagit fram stickers, halsdukar, t-shirts, pins m.m. och även om kvantiteterna var försiktiga så kan man ändå konstatera att det gick åt över förväntan.

Efter att inte ha fått i väg någon storbuss under 2011 så var det nu dags igen. 48 man hoppade in i Tommys limousinebuss och åkte till Karlstad för bortapremiären. En otroligt lyckad resa på alla sätt och vis och årets första seger som gav en försmak om vad som skulle komma.

Säsongen rullade på och eftersom resultatet gick vägen var det bra uppslutning i klacken, bra stämning och bra uppslutning på våra bortamatcher. Den moderna fotbollen var så avlägsen när man åkte ut på korta dagstripper på lördagarna och spelade på idrottsplatser som inte ens gud visste om att de existerade. Ett miljöombyte som trots att det skvallrade om vilken dekadent nivå föreningen låg på ändå hade sin charm.

När serien startade om i början av augusti valde ungefär 120 ÖIS:are, varav cirka 15 IÖ-medlemmar, att åka båt från Stenungsund till Uddevalla för mötet med Oddevold. Det här var något nytt och trots att inte vädret var vad man hade kunnat önska så var det en riktigt trevlig resa och ett mycket bra initiativ från Balders Hage.

Inför nästsista omgången hade vi så chansen att ta klivet tillbaka upp till Superettan. Det räckte med oavgjort hemma mot Karlstad för att Oddevold inte skulle ha någon chans att komma ikapp. Det hade pratats om att en eventuellt planstormning vid avancemang skulle kosta föreningen miljonbelopp på grund av eventuella skador på planen och även om det var vår uppfattning att det mestadels var skrämselpropaganda, och att känslorna ska få flöda så hade man det ändå lite i bakhuvudet att det kunde bli dyrt. Nu blev det här lite speciellt när det redan i den 41:a matchminuten var klart med avancemanget (då Oddevolds match började en timma innan) så den största euforin hade redan hunnit lägga sig när slutsignalen ljöd på Gamla Ullevi. Går man upp så går man upp i alla fall, och i den 75:e minuten drogs det ett antal bengaler och rökpjäser och vid slutsignalen även någon blinkbengal.

Trots att det fanns en viss oro över tillvaron i Division 1 så blev det ändå mycket bra till slut. Östra Stå levererade över förväntan och vi som grupp hade två riktigt bra år där vi producerade bra grejer och stärkte sammanhållningen inom gruppen ytterligare. Nu blickar vi fram emot en händelserik säsong i Superettan och det ska bli roligt att äntligen få möta lag som väcker några känslor.
Avancemang till Superettan

2013 – Ytterligare en miserabel säsong

2013 blev inte som det var tänkt. Pengarna satsades på att utöka organisationen på ÖIS-gården istället för att förstärka spelartruppen och resultatet blev en sparkad tränare och plats nummer 15 i serien när säsongen summerades.
Supportermässigt blev det ett okej år. Efter att under två års tid haft Oddevold som minst ointressanta motståndare var det skönt att äntligen få möta några lag som väcker intresse. En meriterande seger mot AIK i Svenska Cupens gruppspel medförde en direkt avgörande match mot Halmstad i sista gruppspelsomgången och cirka 400 ÖIS-are åkte ner för att fira avancemanget till åttondelsfinalen. Åttondelsfinalen spelades mot Falkenberg, inomhus, på plast, i Växjö, klockan 18.00, på en onsdag, men trots detta var det cirka 120 ÖIS-are på plats och tog laget till kvartsfinal mot Djurgården.
När serien väl drog igång hade formen från cupspelet inte konserverats och det blev ett smärtsamt uppvaknande i verkligheten. Vi hade lyckats bibehålla vår fina positiva trend från föregående säsong och fick under våren iväg tre bussar, till Assyriska i bortapremiären, till Landskrona i slutet av april samt Ängelholm i början på juni. Med kort varsel, tidig speltid och dagen efter Valborg fick vi också ihop två, i alla bemärkelser, fulla minibussar upp till kvartsfinalen mot Djurgården. Toppat med en strålande tältresa i samband med matchen mot Ljungskile får vi ändå konstatera att vi gjorde en bra resevår trots att vi inte klarade av att leverera resultat på planen.
rtyrtrty
I första riktiga derbyt på nästan fyra år genomfördes ett stilrent återvinningstifo, samtidigt som gais upprätthöll sin stolta tifo-tradition genom att på ett slående vis övertyga alla som någonsin tvivlat på att ränderna aldrig går ur.
Höstsäsongen rivstartade med invigning av Nya Söderstadion, och återigen var det dags att hoppa in i Tommys limousinebuss för resa fram och tillbaka till Stockholm. Vi var först med att bränna och de som åkte dit gjorde en solid läktarinsats trots det kraftigt numerära underläget. Returmötet omgången efter spoilerades av Peters hjärnsläpp och tidiga utvisning men matchen blir ändå ihågkommen för en väl utförd rökbränning från Östra Stå.
Sportsligt fortsatte hösten på samma bedrövliga sätt som tidigare under seriespelet, vilket smittade av sig på läktarprestationen. Trots detta var det 14 av oss som valde att åka till Östersund och fick det sämsta bemötandet av polis, vakter och arrangerande förening som vi någonsin varit med om. De tappra som valde att åka minibuss istället för den betydligt bekvämare tågresan stannade kvar i stan på lördagskvällen, för att sedan åka hem efter det att krogen stängde. Ryktet gör gällande att det var en episk utekväll och millimeter från en riktig seriespya i samband med hemkomst till Göteborg på söndagen…
WeUQUng
Inför sista omgången hade vi fortfarande en teoretisk möjlighet att klara en kvalplats och fem supporterbussar, varav en i vår regi, rullade till Värnamo. I takt med att spelet såg allt jävligare ut så dog gnistan hos de cirka 700 ÖIS:are på plats och det blev en tung hemfärd till Göteborg, med vetskapen att vi nästa säsong fick förlita oss på en gynnsam cuplottning för att få möta några intressanta lag.

2014 – Arenastöld & kvalförlust

Division 1 Södra var återigen vår serietillhörighet och vi blev inför säsongen förflyttade till Valhalla IP då ett skärgårdslag med dopade publiksiffror ansågs vara mer värda att få spela på Gamla Ullevi jämfört med en av de stadigvarande hyresgästerna. Ett beslut som går helt i linje med den vänskapskorruption – Göteborgsandan™ – som det finns all anledning till att avsky. Vi fick å andra sidan en byggnadsställning med en presenning som ”tak” över ståplatsläktaren. Tack för den servicen, Gotevent!

Årets första resa bar av till Hällevik för match i Svenska Cupen mot Mjällby. Det var gratis inträde, vi fick stå i en slänt i direkt anslutning till en hage, det förekom en del bangers (14 stycken enligt disciplinnämndens beslut), någon dåre höll på att trilla ner från ett klätterträd och några stycken fick idéen att vandra runt planen för att rycka Mjällby Tifos banderoll. Som en följd av detta bjöds vi på gratis korv i pausen och på vägen hem förärades vi med en cortege beståendes av tre polisbilar som följde med oss hela vägen till Kungsbacka för att garantera vår säkerhet. Vi har aldrig känt oss tryggare än då.

Efter detta kände sig ÖIS styrelse manade att på allvar markera och gick ut med en riktigt bedrövlig formulerad text på hemsidan där man kraftfullt tog avstånd från det som hände. Texten, som skrivits av en i ÖIS styrelse, var version 2.0 då den första texten som skickades till ordföranden i Balders Hage hade fått ett ”Nej, nej, nej, detta kan ni inte publicera” som feedback. Vi har försökt få tag på detta utkast men tyvärr har vi inte haft någon framgång i det. Om vi själva hörde något från ÖIS? Nej, inte ett ljud.

I den andra seriematchen borta mot Halmia fick vi känna på lite härligt klassiskt polisvåld. Efter en pubsamling i Halmstad, lite allmän hets och några krossade glas tog cirka 40 personer en promenad till Örjans Vall. På vägen dit valde en (1) att person bränna en bengal varpå de cirka tio poliserna går in för att plocka honom. Vederbörande blir inkastad i en metallkonstruktion, får ett jack i huvudet och i det tumult som uppstår efteråt blir ytterligare en person tagen och båda två förs till polishuset, och senare under året dömda för våldsamt upplopp och framkallande av fara för annan. Så kan det också gå till i rimlighetens Sverige.

 

mg_2701_as_smart_object-1_5394e3779606ee0912f0d042

 

Trots att vi ledde serien fram till slutspurten så var läktarsäsongen i stort inget vidare. Valhalla hämmade publiksiffrorna och taket (och uteblivet regn) gjorde att många valde att ställa sig en bit från kärnan och presenningen bidrog inte till akustiken i någon större utsträckning. Årets bästa insats på hemmaplan var den mot Oskarshamn då vi hade besök av våra vänner från Schaffhausen, och även fast det inte vara någon lysande publiksiffra så var det bra drag hela matchen igenom. Denna match uppmärksammade vi också ÖIS hedersordförande Benny Rosén som hade gått bort tidigare under våren.

Hösten kom och det som skulle bli en defilering tillbaka mot Superettan slutade i samma antiklimax som vi vant oss vid de senaste åren. Vi förlorade tre seriematcher i rad för första gången sedan 2009 då vi åkte ur Allsvenskan och tappade serieledningen till en annan Göteborgsklubb. Allt kändes som ett stort mörker med en helt inkompetent ledning, en tränare som inte lyckades motivera laget i de viktigaste matcherna och sviktande publiktrend på grund av de dåliga resultaten. Tack vare vårt stora försprång ner till lagen på tredje och fjärdeplats så löste vi ändå kval, även om det inte fanns någon särskilt positiv känsla inför det.

 

 

För första gången för säsongen fick vi lite läktarmotstånd då vi mötte Assyriska i kvalet. Det märks att hypen kring dem har avtagit jämfört med hur det var för 5-10 år sedan men i en serie där det inte finns någonting blir till slut allting som har någon slags organiserad klackverksamhet intressant. Vi brände av ett 30-tal bengaler i hemmamatchen och till bortamatchen hade vi vår största gruppresa hittills då vi hade cirka 90% uppslutning. Vi åkte dit utan egentliga förväntningar med tanke på hur spelet sett ut och även fast ingen var förvånad så var det ändå rätt tungt att lämna en av Sveriges absolut tråkigaste fotbollsstäder. Efter en rätt deppig första timma på vägen hem så tog resan fart på allvar. Tio år av Inferno ska firas oavsett serietillhörighet.

2015 – 10 år av Inferno

10 år av Inferno blev en händelserik säsong från början till slut. Årsmötet röstade in en supporterrepresentant i styrelsen som, tvärtemot vad han sagt på förhand, valde att försöka störa vårt firande. Det är alltid trevligt att gå ner minnenas allé till den tid då ÖIS Säk lade mycket tid och resurser på att försöka stoppa vår passion och utrota pyrotekniken på Östra Stå, men det är samtidigt bedrövligt att se en styrelseledamot med ansvar för supporterfrågor som är lika principfast som en vindflöjel. Avgå Munther, och sök gärna på internet vad ”frihet för ultras” faktiskt innebär så du slipper åka runt med stickers på bilen med budskap du inte ställer dig bakom överhuvudtaget.

Vi startade vår läktarsäsong med en stor koreografi i premiären för att i den femte matchminuten bränna av några bengaler och rök. Lite senare under matchen hölls två banderoller med budskapet ”10 år av Inferno – spela som 11 ultras”. Säsongen var äntligen igång och festen kunde börja. Efter bortapremiären mot Eskilsminne gjorde vi ett kort stopp på Älvsborgsbron för att lysa upp den vackra vårkvällen och i egenskap av stadens kulturarv hylla vår hemstad.

De motgångar som vi numera blivit väldigt vana vid fortsatte också under våren. Laget tappade omedelbart mark i tabellen och för första gången sedan 2010 åkte vi på avstängningar, vilket medförde att vi gjorde ett spontanpopp borta mot Norrby i plaststaden Borås och i hemmamatchen mot Landskrona ett par veckor senare hade vi budskapsbanderoller som löd: ”Tillträdesförbud och fällande domar biter inte på oss – vi lever som vi lär!”.

Firandet fortsatte under sommaren med fest, fyrverkerier och raketer på Ramberget, 10-årskoreografi i samband med den 12 juni, en magisk bortaresa mot Öster och vi gav ”Skånes stolthet” en riktigt läktaruppvisning under parollen ”Skillnaden mellan oss och er är sån som bönder inte ser”. Det vore heller inget jubileum utan en protest vilket vi hade mot Kristianstad i slutet på juni efter att ha förlorat seriefinalen mot Trelleborg och halkat efter hela tio poäng med mindre än halva serien spelad. Tom sektion blev följden av detta.

Hösten kom och vi avslutade året med att bränna sju av de åtta sista matcherna vilket föranledde att vår självutnämnde säkerhetsansvarig, tillika styrelseledamot, lär ha förkortat sitt liv med något år till följd av det förhöjda blodtryck han utsatte sin kropp för. Han var inte den enda som hade synpunkter på pyrot och i matchen mot Husqvarna borta var det några som i brist på bättre vetande försökte konfrontera brännare medan det brann. Detta är en situation som uppstått av ÖIS oförmåga att förhålla sig pyrotekniken, genom deras spridning desinformation och bidrog till att folk, oförmögna att själva ta reda på vad som gäller, försöker skapa en potentiellt livsfarlig situation på vår läktare. Enligt nämnde styrelseledamot är det vårt fel att vi har aggressiva människor på läktaren som inte drar sig för att attackera andra ÖIS:are som gör saker som inte har deras gillande. Att kasta en bal toarullar är mer kreativt än att bränna bengaler enligt samme man, som inte heller kunde glädjas åt den säkrade kvalplatsen och att blåvitt spelade bort sig från guldet på grund av hans avsky mot pyroteknik. Undrar någon varför ÖIS sköts som det gör så beror det på att vi har människor med sådana prioriteringar i vår styrelse.

Serien avslutades med en betydelselös match borta mot Oskarshamn där i princip alla ordinarie spelare vilades och vi ställde upp med reserver och juniorer. Trots detta var vi cirka 25 man, inklusive två av våra avstängda (av totalt cirka 30 ÖIS:are på plats, inklusive en anställd, och en självutnämnd Säk), som åkte dit och när bussen rullade in utanför arenan konstaterade Munther ”vad många ni är..”. För äldre generationers ÖIS:are som i bästa fall betraktat ÖIS som ett kvalificerat fritidsintresse kan vi förstå förvåningen över att det finns några som har det som livsstil, och lever med det 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, 365 dagar om året. Ska man smycka sin bil med plakatåsikter anser vi att man i alla fall borde besitta minimikunskaper på området.

Till hemmakvalet gjorde vi vår största koreografi sedan premiären 2009. En OH på 60*15 meter syddes och pryddes sedan av ÖIS klubbemblem tillsammans med 12 stjärnor med årtal för att manifestera varje SM-guld. En av oss, Daniel Paulson, stod för matchens enda mål och till returen i Hällevik hade bussen varit så gott som fullbokad redan innan det blev klart vilka vi skulle möta. Efter 120 minuter av ångest och lidande fick vi stå där som segrare och nu hoppas vi att division 1, där vi tillbringat fyra av våra fem senaste säsonger ska vara ett minne blott.